En mini kärlekshistoria

Han satt där han satt och såg sig omkring och slog fast att han utan tvekan var alldelles ensam. Är detta apokalypsens början? Det jag bevittnar just nu? Undrade han mest nyfiken än rädd. Fast rädslan hör till människor och inte till vålnader, så klart! Tänkte han medan gubben med den vita hatten som sålde drömmar till humana priser passerade förbi honom för tredje gången i rad utan att han ens märkte till det. Så upptagen var han i sina tankar.

Och vad hände sedan då? Frågade en snokande röst någonstans ifrån. Han fortsatte att bara sitta där. Många har sagt att han var som förstenad. En enda siluett i nattens form: han och horizonten. Men jag tror inte på det.  Han kunde knappast sitta still en sekund i taget. Maria fick alltid springa efter honom när det var som värst. Som den gången då han ville löpa på hennes bräckliga kroppen för att hinna till havet. Men andra påstår att han brukade ge henne rosor som han plockade på vägen hit. Och att han gjorde det utan något bråttom alls.

Ty poesin föds ur själen och inte ur förnuftet, sade han. Och när vårt beteende tas över av själen slutar förståndet att existera. Då blir vi oroliga. När vår inre väsen vinner över reson. Där. Just där ligger svårigheten, tillade han. Men det finns många som inte vill att det ska vara så, höll han igång. Och dessa strävar efter att göra så att förnuftet skall trots allt ditt djävla skitsnack förlänga den dogma som styr vårt liv genom den oficiella strunt som omringar oss.

Väl inne i den cellen som han delade tillsammans med några av sina mest lojala anhängare, åtalade alla för att kunna bli potentiella fiender mot vår identitet, undrade han om just den här analogin när en svindlande knytnävsslag rörde hela hans universum och väkte honom till den verkligheten han befann sig i det ögonblicket. Sluta att snacka skit, din jävla skitstöveln. Annars kommer du att få se på fan! Skrek han som hade adresserat den enorma smocka mot honom och lyftade sin fula och tunga näven för att en än gång skriva en till mening i hans kropp-skrivbok.

Men om sanningen ska fram så skickade han henne alltid bilder från en och samma vinkel, sade någon. Grejen är detta att han bara hade en enda spegel i den håla han bodde i, sade någon annan och allting började så som det slutade. Med kärlek kanske?

Några påstår ha sett honom gå omkring mellan Slussen och Gamla Stan med vissna blommor i sin famn men ingen har kunnat bekräfta att så är fallet. Har då själen vunnit efter förnuftet? Vem vet...

 

[e-mail]